Några kanske till och med har rätt i sina antagande om varför jag skriver igen och inte låter bloggen falla i glömska men det låter jag vara osagt.
Varför har jag då inte skrivit på så lång tid ?
Det är väl inte för att det råder brist på saker att skriva om.
Nej det handlar nog mer om min karaktär eller snarare brist på den.
Ja mina vänner det handlar om LATHET, en egenskap som jag har förfinat och vårdat ömt sedan mycket unga år.
Mycket har hänt sen jag skrev sist. Min arbetssituation ser något annorlunda ut. Befriad skulle man kunna kalla det.
Jag är numera en fri man utan bojor av åtagande och plikter. Hela världen ligger åter framför mig med alla dess oändliga alternativ.
Stora ord hittar åter igen sin väg över författarens läppar.
Visst låter han som en vandrande Kliché...
Och han fortsätter:
Men mitt ibland alla dessa oändliga alternativ så har frihetens sötma en förmåga att framkalla en bitter smak av beslutsångest.
Rätt vad det är så befinners man sig på en plats och en tidpunkt där hela livet håller andan i väntan på ett beslut.
Ett beslut som kommer vara avgörande för livets gång.
Vad vissa vill glamofiera och kalla för en vagabonderande livsstil är inget annat än en panisk rädsla för att fastna allt för länge på samma plats med samma människor.
Man får akta sig noga så att man inte en dag när man sätter fötterna i det kalla golvet och stiger ur sängen för att gå och pissa råkar få syn på sig själv i spegeln och inte bara finner sig gammal utan dessutom vara en bitter jävel.
Och det bara för att man alldeles försent insåg vad som var av värde och att det dessutom hade gått en helt förbi.
Det mesta betyder inget om man inte har någon att dela det med.
Och appropå livet som bara springer iväg så tänkter jag avsluta med en klassiker som känns passande.
Så var så god och håll tillgodo.
Veritas...
0